Var på hästshow i går
Det var ju verkligen något i hästväg...öhhhh, ursäkta min utmärkta humor! *fnissar* Verkligen imponerande att dessa stoooora djur kan dresseras ut i varje del av kroppen. Jag som verkligen inte är någon större häst- eller djurvän över lag tyckte att det var otroligt vackert att se detta samspel mellan djur och människa. Som amatör var jag nöjd med föreställningen men förstod på min omgivning att det var något alldeles fantastiskt. Omgivningen bestod, vad jag tror iaf av inbitna hästlovers som sovit över i stall sedan barnsben, varit på minst 12 ridläger och har en fiiin hästgård i en vacker miljö. Mmmm...den skaran tillhör inte jag kan jag lugnt berätta.
Minns när jag som 10-åring en gång var med kamraten J på ridskola i Landskrona och satt och glodde på läktaren när hon red runt på sin ridskolehäst. När lektionen var slut skulle hästarna och ryttarna radas upp i manegen. Kamraten J vinkade åt mej att komma ner i manegen och okej då, jag gjorde väl det då. Var ju lite stöddig och ville inte visa min osäkerhet bland dessa fyrbenta varelser. Traskade in i manegen och ställde mej brevid kamraten J och hennes pålle. Försökte tafatt klappa kusen lite rart på mulen, den gjorde sådär som hästar gör ni vet, fladdrar med läpparna och låter *prrrrrrrr* Huuuu, jag ryggade till lite och tog ett par steg tillbaks, knep igen munnen och tänkte stilla *hästfaaaaan*
Givetvis höll kamraten J på att pinka i brallan efter ett helt ridpass och bad mej hålla kusen så hon kunde springa på toa mitt i allt ihopa. Öhhh, vaddå, ska jag stå här med pållen?? Ja, snälla bedjade kamraten J och jag såg på hennes ben att de slingrade sig som en spiral och insåg att fick hon inte gå nu så blev det strax pinsamt blött i hennes fina ridbyxa. Jaha, där stod jag, livrädd bland hästfolk med en stor jäkla kuse bakom ryggen. Huuu! Vad fasen nu då?? Djuret börjar ta ett par steg framåt. Jag säger lite klent: Näää, pållen, stå nu fint här. Inte fasen lystnade den på mej. Jag höll hårt i tyglarna och sa *ppprrrrrrrrrrrrrrrrt* som jag hört andra säga när hästen ska stanna, men den bara gick vidare. Jag var nu helt rak i hela kroppen med hälarna i gruset och min kroppstyngd hängde i tygeln och jag panik-ppprrrrrrrrrrrrt-ade för kung och fosterland! Vad hände? Icke ett dugg! Hästrackarn bara gick vidare mot stallet, ohhhh my! Näää, tänkte jag, nu skiter jag fan i hur det går, jag släpper tyglarna och sticker! Sagt och gjort, hästen fortsatte in i stallet och jag mot utgången. Innan jag gick ut hörde jag hur det höjdes röster i stallgången och hur folk lät ilskna, Jag for snabbt ut genom dörren och väntade troget på kamaraten J utanför. Hon kom ut så småningom men jag minns inte att hon sa något...eller är det något jag förträngt... Jag minns iaf att jag av någon anledning inte följde med kamraten J på fler ridlektioner...någonsin!
Minns när jag som 10-åring en gång var med kamraten J på ridskola i Landskrona och satt och glodde på läktaren när hon red runt på sin ridskolehäst. När lektionen var slut skulle hästarna och ryttarna radas upp i manegen. Kamraten J vinkade åt mej att komma ner i manegen och okej då, jag gjorde väl det då. Var ju lite stöddig och ville inte visa min osäkerhet bland dessa fyrbenta varelser. Traskade in i manegen och ställde mej brevid kamraten J och hennes pålle. Försökte tafatt klappa kusen lite rart på mulen, den gjorde sådär som hästar gör ni vet, fladdrar med läpparna och låter *prrrrrrrr* Huuuu, jag ryggade till lite och tog ett par steg tillbaks, knep igen munnen och tänkte stilla *hästfaaaaan*
Givetvis höll kamraten J på att pinka i brallan efter ett helt ridpass och bad mej hålla kusen så hon kunde springa på toa mitt i allt ihopa. Öhhh, vaddå, ska jag stå här med pållen?? Ja, snälla bedjade kamraten J och jag såg på hennes ben att de slingrade sig som en spiral och insåg att fick hon inte gå nu så blev det strax pinsamt blött i hennes fina ridbyxa. Jaha, där stod jag, livrädd bland hästfolk med en stor jäkla kuse bakom ryggen. Huuu! Vad fasen nu då?? Djuret börjar ta ett par steg framåt. Jag säger lite klent: Näää, pållen, stå nu fint här. Inte fasen lystnade den på mej. Jag höll hårt i tyglarna och sa *ppprrrrrrrrrrrrrrrrt* som jag hört andra säga när hästen ska stanna, men den bara gick vidare. Jag var nu helt rak i hela kroppen med hälarna i gruset och min kroppstyngd hängde i tygeln och jag panik-ppprrrrrrrrrrrrt-ade för kung och fosterland! Vad hände? Icke ett dugg! Hästrackarn bara gick vidare mot stallet, ohhhh my! Näää, tänkte jag, nu skiter jag fan i hur det går, jag släpper tyglarna och sticker! Sagt och gjort, hästen fortsatte in i stallet och jag mot utgången. Innan jag gick ut hörde jag hur det höjdes röster i stallgången och hur folk lät ilskna, Jag for snabbt ut genom dörren och väntade troget på kamaraten J utanför. Hon kom ut så småningom men jag minns inte att hon sa något...eller är det något jag förträngt... Jag minns iaf att jag av någon anledning inte följde med kamraten J på fler ridlektioner...någonsin!
Kommentarer
Postat av: Camilla
Du är ju verkligen inte klok..den hästen har ju trauma för resten av sitt liv...
Trackback