LillyMarlén

Hennes klackar slog taktfast mot kullerstenen.

Hans steg var ljudlösa, på behörigt avstånd.

Hon funderade på taxi men insåg att kön till en bil var hopplöst lång. Hon var för trött, ville bara hem. Det fick bli att gå hem istället. Det var okej, natten var ljummen som en sommarnatt är i början av augusti. Det kunde vara ganska skönt ändå med en promenad efter krogbesöket.

Han var tacksam för taxikön. Nu kunde han koncentrera sig på henne. Det var hon som han hade utsett, hon med dom slampiga stövlarna och den korta kjolen. Det var hon som var den perfekta att vräka allt sitt våld över, utnyttja för att sedan kasta åt sidan och gå vidare.

Hon rös, trots den ljumna natten, tänkte att hon alltid hade för lite på sig när det var dags att åka hem. Hon borde ha haft en kappa, men det var för drygt att dra på när kvällen var het. Hon rös till igen och skyndade på sin gång. Hennes hjärta slog till, var hon ensam på väg mot gatans slut? Gick det någon efter henne, eller inbillade hon sig bara? Hon sneglade försiktigt bakåt. En man gick ungefär femtio meter bakom henne. Hon kunde inte se hur han såg ut. Det var inte bara dom två på gatan, natten var full av festfolk, fast det var en sak som skiljde dom år, det var bara hon och han som gick åt detta håll. Ingen annan, bara dom två gick på det hållet och det med femtio meter som avstånd.

Äh, hon inbillade sig säkert, tänkte hon och tog tag om sin väska med ett fastare tag och gick vidare mot parken. Hon bodde på andra sidan av parken och skulle vara hemma på tio minuter, i vanliga fall…Men inte denna natt, denna natt skulle det ta betydligt längre tid för henne att komma hem.

Han förstod att hon gick emot parken. Bra, tänkte han, ett perfekt ställe att lurpassa  och genskjuta henne. Ingen som såg och ingen som märkte av det han jagade, alldeles utmärkt. Bravo, flicka lilla, bravo, viskade han ljudlöst. Hon hade vänt sig om där på gågatan, hade hon sett honom? Kände hon sig iakttagen? Han ville överraska henne totalt och inte visa sig innan dess, han ville inte bli sedd. Han skulle visa henne hur det gick för slampor som nekade honom en sista dans på krogen, slampor som eggade upp män med sin utmanande klädsel. Dom fick skylla sig själv att männen inte kunde kontrollera sina lustar när dom klädde sig som villiga horor.

Hon sneddade över gatan och var på väg in i parken. Den asfalterade huvudingången var upplyst och ledde ett par hundra meter genom parken till hennes gata. Hon tittade diskret snett över axeln för att se om han fortfarande fanns bakom henne. Hon kunde inte se någon, hade han vikit av? Nej, där var han ju, strax intill en husgavel, som om han ville dölja sig för att inte synas för mycket. Hon tvekade, skulle hon gå in i parken? Vad hade hon för val? Rädslan steg i kroppen, blodet började rusa. Hon tog ett djupt andetag och började gå in i parken med bestämda steg. Så snart hon tagit de första stegen tog hon fram sin mobiltelefon. Det här klarade hon inte utan stöd, hon kände sig hotad, hon behövde någon som var trygg, hon var vettskrämd och ville bara hem, hem till tryggheten bakom sin låsta dörr. Hon slog 112 med darrande fingrar. Operatören svarade på andra sidan linjen och hon berättade snabbt att hon kände sig förföljd och att hon hade känt det ända sedan hon lämnade Grands nattklubb. Operatören undrade om hon kunde se förföljaren. Hon tittade sig hastigt omkring, jo, han fanns där bakom henne. Hon kände sig panikslagen och liten, hennes hjärta slog snabb och hårt. Hon kunde knappt andas. Operatören som var hennes enda trygghet, pratade lugnande med henne och hon kände sig något modigare. Hon vågade knappast andas. Hon sneglade försiktigt bakåt. Hon var så rädd att hennes knogar vitnade av det kramaktiga grepp hon höll om sin mobiltelefon. Han var borta, hon kunde inte se honom. Hennes blick for stressat omkring, var fanns han? Hade han vänt om, tagit en annan väg?, Skulle han hem till sitt hem? Var tog han vägen? Hon berättade för operatören att hon inte kunde se honom längre men att hon fortfarande var livrädd. Hon var precis halvvägs genom parken nu.

Han såg hur hon rotade i sin väska i samma stund som hon klev in i parken. Fanns det något av betydelse i väskan? Skit samma, det var inte pengar hon ville åt, det var hon, slampan han skulle ha. Hon skulle ge fan i att springa omkring på stan som en hora och locka män med sina välsvarvade ben och sin korta horaktiga kjol som knappt dolde den fasta, runda stjärten. Hon skulle få sitt straff för sitt utmanande, hon skulle få det av honom. Snart, flicka lilla, alldeles snart, vid rätt tillfälle, alldeles snart skulle hon vara i hans klor. Han tog ett par steg in i parken. Hon var väl en sådär femtio meter framför henne. Han kunde se att hon pratade i telefon. Ha, hon trodde kanske att hon kunde skrämma honom. Vänta bara, lilla horan, snart, mycket snart är du min ägodel för en stund. Du ska inte göra motstånd, du ska skrämmas och låta mej göra vad jag vill innan jag släpper dej, om jag släpper dej. Han följde hennes minsta rörelse, han kunde inte höra vad hon sa i telefon, han hörde bara på avstånd hennes röst och hennes klackar som smattrade mot asfalten. Han tog ett par snabba steg in bland buskagen. Han smög där parallellt med henne och iakttog henne. Hon stirrade runt som om hon letade efter honom. När hon stod där stilla och stirrade omkring sig passade han på att gå ett par meter till så att han nådde ett par meter framför henne. Han tog ett par steg ut på den asfalterade gången. Hennes ryggtavla var rakt framför honom nu. Han log och tog ett par steg åt sidan för att skymma sig..

-Han är inte bakom mej längre, sade hon snabbt, halvt i panik till operatören. Han är borta, jag ser honom inte längre. Hon skälvde och rösten bar henne knappt. Gråten var inte långt borta nu. Var fan blev han av? Vek han ut ur parken? Hon började gå igen, först med tvekande steg, sedan raskare och raskare. Hon hade fortfarande kontakt med operatören som talde lugnt och sakligt med henne och det kände något tryggare för en stund.

Plötsligt går han framför henne. Varifrån han kom hann hon aldrig se, han bara dök upp! Hon kände olusten och paniken sprida sig i kroppen. –Han är här! Han är här NU, vrålade hon i sin telefon!

Han tog ett hårt tag om hennes hår och slet henne bakåt in mot buskaget. Hon skrek, vettskrämd! Hennes telefon slets ur handen på henne och landade på marken. Hon kunde höra operatören ropa hennes namn. Han hade henne i ett fast grepp nu. Hon skrek för sitt liv hela tiden, ett gällt vrål som borde höras i hela stan! Hon slog, viftade med armarna, sparkade efter honom, men han var för stark, han övermannade henne utan problem. Han höll ett stadigt grepp om hennes strupe, samtidigt som han höll fast hennes armar. Hon hade inte en chans att komma loss. Hon kunde knappt andas, hon ville skrika ännu högre men luften i hennes lungor räckte inte till, hans grepp om hennes hals kvävde hennes försök till skri. Paniken steg i henne, vad fan skulle hända nu!

Hans ögon glödde av hat. Trots att de var så mörka, nästan svarta brann det som en eld i dom när han stirrade på henne. Det var en kall blick, fast att blicken brann.

-Såja, din lilla hora, ta det nu jävligt lugnt. Det är inte lönt att du skriker, ingen kommer att höra dej din subba, flinade han hånfullt mot henne.

-Vad vill du, snyftade hon fram. Vad vill du mej, halvskrek hon.

-Du ska bara vara jävligt tyst och göra precis som jag säger, fattar du? Fattar du, väste han en gång till. Han röst var upphetsad och stressad.

-Ja, jag fattar…jag fattar, viskade hon gråtande.

Han drog henne ytterligare en bit in bland buskarna. Det gick så fort. Hon snubblade och ramlade omkull.

-Res på dej, din jävla hora, sa han hotfullt och tog tag om hennes hår och drog upp henne. Det gjorde så förbannat ont, hon var övertygad om att han slet av hennes hår i det ögonblicket.